Tomas Böhm, psykoanalytiker och författare, augusti 2011
"Romanen Att sjunga på skarven är en ovanlig blandning av självbiografi, sjukdomshistoria, psykoterapeutisk resa och skönlitterär gestaltning av inre smärta, som lämnar läsaren osäker in i det sista på vad den unga kvinnan och sedermera läkaren lider av. Är det kroppslig sjukdom eller ansamlad psykisk smärta som åstadkommer hennes sammanbrott och att hon inte får 'visa framfötterna'? Vi får följa en fascinerande skildring som växlar från minnen till inre dialog mellan hennes reflekterande och upplevande delar. Det är 70-tal och vi är med den unga vuxna kvinnan i hennes vardagsliv med arbete, behandlingen hos psykoanalytiker och erfarenheter av sjukvården, och i möten med män som har stor betydelse för henne.
Att sjunga på skarven kan rekommenderas till alla som är intresserade av en spännande berättelse om tillvarons bråddjup, till psykoterapeutiskt verksamma, till människor i vården och utbildare av sjukvårdsyrken. Att författarens språk är vackert och skarpsynt iakttagande förhöjer läsupplevelsen."
Christel Dopping, redaktör och psykosyntesterapeut, ur ett mejl augusti 2011
"Jag är så glad att du igen anlitade mig för att (korrektur)läsa din berättelse. Det var som om jag läste den med nya ögon. Jag är ännu mer berörd av din historia, ditt språk och ditt budskap. Känner faktiskt både ödmjukhet och tacksamhet för förtroendet, att få ta del av din livsberättelse som har gett mig såväl spännande inblickar som nya kunskaper och värdefulla insikter!
Åh, vad jag önskar att din bok nu hittar vägar ut i världen och till rätt läsare, människor som vill bli berörda och samtidigt önskar reflektera kring de frågor du så vackert kastar ljus på."
Bokrecension i Bulletin, Svenska Föreningen för Medicinsk Psykologi, nummer 1:2013
”Att sjunga på skarven” handlar om en ung kvinnas väg till förståelse och acceptans av sig själv. Berättelsen utspelas till stor del i tiden kring och strax efter läkarutbildningen; spännande, roliga och svåra år i en ung människas liv. Bildspråket är vackert och låter läsaren följa med till de platser som beskrivs, kryddat av dofter, ljud och synintryck. Trots att jag själv bara var ett litet barn under det sjuttiotal som beskrivs får jag en igenkänningsupplevelse – ett resultat av skribentens språkliga lyhördhet och begåvning.
Eftersom boken är uppbyggd dels av en konkret historia, som en ram eller ryggrad, och dels av kursiverade stycken där författaren för en sorts psykoanalytisk dialog med sig själv, kan den läsas på olika sätt. Jag börjar i maklig takt men dras in i berättelsen och har svårt att lägga ifrån mig boken. Kommer på mig själv med att skumläsa för att få veta hur det går, saktar ner, speedar upp igen. Backar tillbaka och börjar om några sidor tidigare. Ökar läshastigheten igen – vad hoppar jag över? Aha, de mer analytiska kursiverade delarna av boken ögnar jag. De är inte tråkiga eller ointressanta, tvärtom, men de stör, nästan provocerar mig.
Den välskrivna ramberättelsen är allmängiltig – den släpper in mig som läsare i skeendet, låter mig uppleva det som hände, berättar om tankar och känslor som kan vara mina egna likväl som författarens. Sedan drar hon lite abrupt tillbaka mig till sin egen värld i de kursiverade styckena. Tolkningarna som ges är personliga, och ovan som jag är vid det psykoanalytiskt djuplodande värjer jag mig mot texten. Mitt inre motstånd gör att jag flyger lite slarvigt över de delarna för att sen landa eftertänksamt i de konkret berättande delarna, som egentligen kan läsas separat och ger mer utrymme för egen tolkning.
Det finns ytterligare något som gör att jag läser vidare, fortare och fortare, påeldad av bokens dramaturgiskt listiga upplägg. Jag drivs av en iver att hitta en somatisk förklaring till hennes symptom. Inser att jag fattat tycke för henne och vill ge henne upprättelse; visst måste det vara något kroppsligt fel på henne? Jag vill läsa den förlösande upplösningen på dramat där hon får en medicinsk Diagnos och inte bara är svag och hysterisk. Det känns inte bra. Jag tänker väl ändå inte så om mina patienter? Nej, jag hoppas inte det, men ja, kanske om mig själv. Kanske finns föraktet för svaghet där ändå? Endast på enstaka ställen i boken nämner författaren andra människors misstro eller oförmåga att acceptera hennes symptom. Istället dominerar intrycken av hennes egen hårda dom över sig själv och sin insufficiens.
Det här får mig att fundera över mina patienter och med vilken intensitet de beskriver de starka känslor av kränkning de upplevt när de bemötts med misstro i vården. Kränkningen kan sitta i för resten av livet; i mitt mottagningsrum ekar ibland minnena av något som hände för 30 eller 40 år sedan. Den naturvetenskapligt skolade läkarens handfallenhet inför mänsklig svaghet, inför funktionella symptom, inför psykologisk pålagring, kan ur en aspekt ses som rädsla för den egna svagheten. Det är känslor som läkaren måste lära sig att se och hantera hos sig själv - för att inte kränka människor som uppsöker henne med tillit och förtroende i svåra situationer. Läsaren av ”Att sjunga på skarven” får, tack vare författarens osentimentala blottläggande av sin inre resa, hjälp på vägen att förbättra sin egen förmåga att hantera patienter med medicinskt svårförklarliga symptom.
När boken är slut är jag mitt emellan inandning och utandning. Fast i ett tomrum trots att alla förklaringar getts. I slutänden är det likgiltigt vad den somatiska diagnosen är, eller om det överhuvudtaget finns en somatisk diagnos. Det avgörande är samspelet mellan kroppen och det vi i brist på annat kan kalla själen – individens unika förutsättningar att hantera de kroppsliga utmaningar och de livsutmaningar hon ställs inför.
Författarens stil och tilltal väcker alltså effektivt just de känslor i mig som hon beskriver, så till den grad att hennes berättelse blandas samman med min egen och jag blir arg över att hon tar sig friheten att tolka mig och mina känslor i sina reflektioner: det vill jag göra själv. Häri ligger bokens styrka och svaghet. Rent litterärt tror jag den skulle ha vunnit på att minimera de psykoanalytiska förklarande inslagen – men med sin ovanliga form är den mer än bara litteratur, och läsvärd i alla delar, hur man än väljer att läsa den. ”Att sjunga på skarven” är spännande, medryckande och vackert skriven. Den rekommenderas till alla som vill få ytterligare inblickar i psykosomatikens villomarker, och kanske utveckla sin egen inre kompass och förmåga att hitta rätt bland symptom och diagnoser. Upplevelsen av boken dröjer sig kvar i kroppen länge efter att läsningen är avslutad.
Saskia Bengtsson, distriktsläkare Bankeryd
Bokrecension i Tidskriften för Svensk Psykiatri #1,2012
"Jag sjunger på skarven... Ursprungsfolkens musik jorden runt bygger på detta. Det innebär att den svaga huvudtonen och de starkare tonerna från bröstregregistret alla får vara med och brytas mot varandra, att rösten får brista. Både svaghet och styrka finns med, både hjärna och hjärta."
Att sjunga på skarven. Om en ung läkares sammanbrott och kamp för att förstå sig själv” av Britt-Marie Wallin , Vulkan förlag 2911. ISBN 978-91-633-9287-0
Bokmarknaden är som bekant en turbulent bransch. Boken är utgiven på Vulkan förlag, som är “ förlaget där alla kan ge ut böcker” (och inte behöver man bestämma upplagan i förväg heller). Den håller sig till och med en egen hemsida.
Författaren kallar sin bok för en roman, så den ska alltså antas vara en fiktion, men eftersom den självupplevda verkligheten blandas med dikt, blir det också en slags faktion, som är ett finare uttryck för nyckelroman, där vissa av figurerna är verkliga - även om namnen är påhittade. Boken, som har starka självbiografiska drag, handlar om föraktet för svaghet. Den börjar med skildringen av den kvinnliga läkaren Mariannes, författarens alter ego, psykiska sammanbrott och slutar efter ett antal år hos psykoanalytiker med tillfrisknande och försoning. Hon har haft någon form av tidig cirkulationsrubbning, som givit besvär från fötter och ben, dessutom har det funnits en kronisk inflammatorisk ryggsjukdom, som gått i skov. Marianne vill uppmärksamma läkarkollegorna på att patienterna inte bara är leder och musker. För den skolmedicinska blicken har de psykosomatiska symptomen bara varit “psykiska pålagringar”, medan för Marianne krampen och smärtan har en mening, som kroppens försök att säga SANNINGEN om en konfliktfylld existens: “Det är kroppen som ställer frågorna. Svaren visar att minnen kan tolkas och förändras, och hur vi mår för tillfället bestämmer vår historia” (ur författarens förord). Marianne fantiserar om att mäta de fysiologiska förändringarna och sedan subtrahera ångesten från resultatet. Det går naturligtvis inte. Ångest kan inte mätas.
Skildringen av åren i läkarutbildning är intressant att läsa, liksom Marianne/ läkarens möten med patienterna respektive Marianne/patientens möten med läkarna och vården. “Jag måste sjukskriva mig, säger hon skamset till sig själv - sjukskrivning har tidigare gällt patienter, aldrig mig!” Och beträffande Mentalvårdsbyrån - “jag har rekommenderat patienter att ringa dit. Men att jag själv…” Ännu vet hon egentligen ingenting om skräckens rötter. Det kommer senare, när rullstolen blir en tillflykt under långa perioder. Den dagliga kampen hon förde för att orka leva. Och tankarna på döden som en befriare. Rehabiliteringskliniken med sina canceropererade patienter blev en vändpunkt, varifrån hon sakta men säkert kom tillbaka till livet och till medarbetarna: “Bakom var och en tittar andra läkare fram som jag mött och de är underbara och älskar sitt yrke, sina patienter och all personal, sin forskning och livet själv.”
I boken står om det pressande arbetet som distriktsläkare, som består inte bara i mängden sjuka som ska behandlas; det är spännvidden mellan banala åkommor och livshotande tillstånd. Hur beter man sig inför cancerpatienten? “Tänk att stå där och vara stark och låtsas att patienten ska bli bra, när jag visste att hon inte skulle det. När dom grät visste jag inte vad jag skulle säga till tröst för jag ville själv gråta. Då sa jag att jag var ledsen själv - Vet du vad? Dom tackade mig för det.” Läkarrocken som måste rymma såväl polis som kurator. Marianne frågar : “Vem är jag utan min läkaridentitet? Vad är jag utan stetoskopets magi? Ingenting. En våt fläck.” Den hotade yrkesidentiteten vid det första psykiatrivikariatet: “Jag som trodde jag skulle få ha vit rock!” Journaler och intyg som samlas på hög. “Ska något skrivas är det en roman och inte ett vårdintyg. Aldrig var höstlöven rödare än i Morjärv…” Hon reflekterar över att arkitektur och inredning på sjukhus är så deprimerande. Tänk om det hade funnits mer av runda, glada, sensuella former att vila ögonen på, inspireras av, längta till…Slående iakttagelser finns det gott om i boken.
Favorit som tillflykt blev Socialmedicinska institutionen på KI. Där pågick saker. Sociologer och läkare som den glade Gustav Skå Jonsson fanns med som forskare och lärare. Under den legendariske Gunnar Inghe, den förste socialmedicinske professor att sitta med vid bordet bland de Karolinska hermelinerna, arbetade man ute på sjukhusen och i samhället. Det fanns pionjäranda och jävlar anamma! Boken blir ett slags tidsdokument. Inte minst är det spännande att ta del av hur det kändes för en ung och radikal läkare att få resa ut och arbeta i tredje världen. Hur Marianne i Agadir “mutade sina skuldkänslor genom att välja ett enklare hotell”. Hur hon drömde om att åka till Tanzania och köra Landrover i bushen! I Kongo möter hon verkligheten. “Varje morgon upprepas samma sak: den långa raden av patienter som börjar köa i soluppgången. Jag svettas av desperation. Var börjar man? När är man färdig? I detta kaos?” Marianne förlorade här en del illusioner. Besvikelsen hon kände var egentligen en besvikelse över sig själv: “Ska drömmen gå i kras? Så här himla trist får livet bara inte vara…” Ändå kommmer hon alltid att längta tillbaka till Afrika.
Ni kände er delaktiga i detta nya? undrar psykoanalytikern i romanen. Marianne svarar: Ja, vi var sjukvårdsarbetare. Året var 1968 och det internationella engagemanget hos studenterna har formligen exploderat. Man är aktiv i aktionsgrupper och solidaritetsrörelser. Man tror på en socialt baserad sjukvård. Sara Lidman, som just kommit ut med Gruva, blir en idol. “Vi läser upp, diskuterar, ide´erna formuleras. Författare och konstnär och medicinare, en inspirerande treenighet.” Kinderna hettar. Hon blir inspirerad att göra en skärmutställning på ABF, där gerillans arbete i norra Angola dokumenteras.I ett avsnitt av boken berörs psykiatern Franz Fanons insatser I Algeriet. För Fanon, som recensenten för övrigt nyligen presenterat för denna tidnings läsare (#2, 2010), var patienternas symptom uttryck för ett upplevt förtryck. Fanon hade diagnosticerat en speciell sorts muskelstelhet, som blir till en försvarsmekanism när frigörelse omöjliggörs. Hatet mot förtryckaren som kan leda tilll självhat, när vreden undertrycks…Hans fallredovisningar i “Jordens fördömda” kan likna Mariannes eget. Tiden rinner undan. Hon fyller snart 28 år och börjar längta efter barn. Pojkvännen vill hellre satsa på sin forskarkarriär. Hon grubblar: “Varför är jag den som alltid ska vara aktiv och utåtriktad? Prata med tjejer och kurskompisar som har barn? Inget man talar om. Andra verkar inte ha problem…” - Så sant som det är sagt.
Stilen med sina tillbakablickar och samtalsfragment kan kännas lite rapsodisk, men det kanske hör till den experimentella genren. Det är en poäng, när det annars gäller en alltmer likriktad marknad, realistiskt eller kriminologiskt. Författaren till Att sjunga på skarven försöker mana fram något annat. “Hela jag är en metafor, säger jag. För att ta ett exempel. Det är inte så att mina ben känns som om dom vore påkar…dom är verkligen påkar, benen…påkar…” Hon ser med viss avund på konstnärer, som får skapa hur knäppa saker som helst och ändå får beröm. “Är man vanlig, och läkare som jag får man skämmas. Då är det inte normalt.” Den amerikanska författaren Susan Sontag, som lanserat begreppet sjukdom som metafor, skrev någonstans att en författare egentligen borde vara fyra personer: 1) Knäppskallen, den besatta (tillhandahåller materialet). 2) Idioten (släpper ut det, materialet alltså) 3) Stilisten (är smak) och 4) Kritikern (är intelligens) – Enligt Sontag har en stor författare alla fyra, men man kan ändå vara en bra författare med bara 1) och 2); de är viktigast.
Författaren Britt-Marie Wallin har drag av både 1 & 2. Hon har sett dagens medicinstudenter och önskar att de slapp att dagligen behöva ta ställning till sjukvårdskris, resursbrist och en framtida diffus läkarroll. ”På min tid fanns en större cred hos allmänheten. Och vi fick leva med våra visioner, de livsviktiga.” Romanens slutar trots allt optimistiskt. Cirkeln är sluten. Mariannes engagemang färgas inte längre av stänk från skuldkänslor. Visst finns det hopp. Hoppet är att motkrafterna mot fattigdomen i världen har satt sig i rörelse. Myllret av sociala rörelser. Nu är det dags för Nordafrika. De unga går i täten och de äldre bärs upp av deras entusiasm, av deras vrede.
Leif Öjesjö, Docent Stockholm
Ur en bokrecension i Socialmedicinsk tidskrift 2/2012
--- Dagens unga människor, som arbetar inom vården och terapeutiskt, pressas kanske på ett annat sätt än tidigare men får i denna bok en målande bild av att en psykoterapi inte är någon "quick fix". ---
Hon ger en klarsynt sammanfattning av vad som sker både teoretiskt och personligt i djupet av ens inre under en psykoanalys eller terapi och vilken befrielse insikt och försoning framkallar. ---
Mycket utlämnande låter hon läsaren ta del av hennes psykofysiska sammanbrott och hennes väg tillbaka, där hon kämpar sig fram mot hälsa, kreativt arbete i många bemärkelser och bestående kärlek. ---
Gertrud Sjövall, Psykoterapeut och överläkare i psykiatri Stockholm
Karin Skog, barn- och ungdomsbibliotekarie, en recension januari 2012
Den lilla flickan Maja åker kälke med blossande kinder. Hon tar av sig mössan fast hon inte får. Sen blir hon sjuk just så som mamman var orolig för. Inuti henne kopplades händelsen ihop med mammas senare sjukdom och skulden slår rot i henne. Den vuxna Marianne tar sig an livet med samma entusiasm som hon gjorde som barn. Hon läser till läkare, är intresserad av internationella frågor och åker till Tanzania för att studera hälso- och sjukvården på plats, har massor att ge. Samtidigt ligger skulden kvar i henne, hon är rädd för att inte klara av ansvaret hon tar på sig med läkarrollen, skulden gentemot modern växer i och med det outtalade sveket "att gå om mamma" och hon hukar under skuldkänslor gentemot en patient hon inte kunde rädda.
Att sjunga på skarven är en angelägen skildring av sambanden mellan kropp, psyke och sociala sammanhang, både i det lilla: den närmaste omgivningen och det stora: samhället, i detta fall framför allt det patriarkala. Marianne både kan och vill, men blir återigen stoppad av sjukdom. Hennes besvikelse över att bli hindrad av sin egen fysik är lika konkret som barnets och väldigt påtaglig i en tid när självförverkligandet är så grundläggande: "jag är inte med i livet".
Genom minnen gestaltade i konkreta vardagliga scener varvat med en inre monolog får vi följa Marianne när hon försöker förstå vad som egentligen händer med hennes kropp och hur det hänger ihop med händelser i barndomen, med skulden och med de patriarkala strukturerna. Skeendet kastar ljus över ett nog så aktuellt ämne, den västerländska medicinens oförmåga att hantera åkommor som ligger i gränslandet mellan fysiskt och psykiskt. I boken gestaltas Mariannes möte med medicinen både som läkare, patient och anhörig. I början blir jag frustrerad över sjukvårdens oförmåga att hjälpa henne. Tänk att man inte hade kommit längre, tänker jag. Sen slår det mig. Har vi verkligen kommit längre nu? I dagspressen berättas inte sällan historien om patienter som slussas runt mellan olika instanser utan att egentligen få hjälp, det är välkommet att problemet i Att sjunga på skarven getts skönlitterär gestaltning. Mariannes yrkesverksamhet inom grenen socialmedicin ger intressanta öppningar mot en möjlig väg. Den åskådliggörs fint i en scen där Marianne behandlar en patient genom att ta ett helhetsgrepp vad gäller arbete, barn m.m. snarare än utifrån enskilda symptom skilda från sitt sammanhang. En väg som idag återigen stängs alltmer genom en politik som i sin iver att få bort "fusket" begränsar möjligheterna att behandla utifrån helheten.
Moderskuggan vilar tungt över Marianne, medan hon söker sig till männen: fadern, manliga föreblider, kärlekarna, Psykologen. Hon kämpar emot samtidigt som hon böjer sig för den patriarkala sanningen: "Jag beundrar honom. Han accepterar mig." Hon är inte "good enough", duger inte, vem kan älska en sådan? Hon har höga krav på sig själv och det är paradoxalt hur hon som läkare kan förstå sina egna patienters behov, samtidigt som hon i hög grad lägger skulden för sin egen sjukdom på sig själv och skäms över sin svaghet.
Boken tål med sina öppna frågor, sina mångfacetterade infallsvinklar och sitt sinnliga, vackra språk att läsas flera gånger.
Steinunn Johannesdottir, författare och dramatiker i Reykjavik, ur ett mejl februari 2012
Att sjunga på skarven är en modig bok. En viktig bok. En riktig kraftmätning! I små bitar avslöjar du ganska mycket om ditt liv samtidigt som du beskriver ett speciellt sjukdomsförlopp. Kroppsångest! Det är ett lysande, skrämmande, viktigt ord om ett tillstånd. Och eftersom du bara är fyra år äldre än jag, och Einar och jag kom till Sverige som unga studenter (och unga föräldrar!) i början av 70-talet, känner jag igen tidsandan, den politiska atmosfären, unga människors drömmar om att förändra världen, kampen mot kolonialism, krig och fattigdom. På sätt och vis är din historia även min historia, vi har tänkt liknande tankar, läst samma författare. - - - På lördagen gick jag till ett konstgalleri som visade fascinerande kvinnobilder. Och jag tänkte på vilken bild som du målade av dig själv och beskriver på sidorna 260-263. Gudinnorna Hygiea och Hathor! Jag tog fram min Birgitta Onsell och bläddrade igenom hela Tusen år av tystnad innan jag hittade dem. Din bild av dig själv! Fantastiskt!
Bokmässan i Göteborg år 2011
Boken lanserades av förlaget Vulkan på Bokmässan i Göteborg år 2011.
Filmen är gjord av Lars Forsgren.