”Några av oss har längtat hit. Vi har pluggat naturvetenskap tills ögonen blöder. Här finns rum även för annat och allt visar sig hänga samman. Anatomi och sociologi? Samhälle och kemi? Kärlek och kunskap? Ja, det hör ihop. Sjukdom och stadsplanering? Jovisst!"
Boken bygger på delar av mitt liv under 70-talet, med fokus på de sju åren hos psykoanalytiker, och med tillbakablickar på min uppväxt. Genom berättelsen löper en inre dialog mellan författaren och en röst som är hennes ”inre vägvisare”. Den ryms inom begreppet ”autofiktion”. Det är ingen fallbeskrivning som man ser i vetenskaplig text, utan min subjektiva sanning. Raderna ovan är från ett avsnitt som handlar om kursen i socialmedicin under läkarutbildningen. Citatet nedan är från det sista kapitlet.
Att författa har varit som att skulptera. Med skulptörens verktyg har jag huggit och mejslat bort bitar som fallit till marken: en dikt som passar i ett annat sammanhang, material till en essä eller en debattartikel. Ibland har flisorna rykt. Nu tillhör verket inte längre mig, det tillhör mina läsare!”
”Det är dags att göra bokslut. När jag började skriva var det en annan årstid, det var barmark och koltrastens sång skulle snart höras i gryningen. Nu är det sensommar, skördetid. Jag plockar ett par plommon, sjunker ner i det lurviga gräset och lägger mig på rygg. Jag är ett med alla varelser som har levat, som lever nu och som kommer att leva. Ur mig kommer ett sakta nynnande, som en melodi jag inte hört förut. En svagstark sång och skarvsvart…”
ag citerar Gunnar Ekelöf i "Färjesång" från 1941:
Endast som vittne är människan till:
Tag och skriv!